mycket stilig karl min morfar

Jag kommer bara ihåg dom gångerna när han sa åt mig att sluta sparka honom i ryggen (i bilen) eller när jag hade gjort nått hyss så jag sprang och gömde mig bakom soffan tills mormor kom och sa att morfar inte alls va arg på mig men man fick inte va just där och rota...

Men eftersom jag alltid får en sån varm känsla när jag tänker på honom så tror jag att det är känslan jag hade när jag var med honom.
mamma har sagt att han visade en ny sida när han fick barnbarn och han älskade att vara med oss....synd bara att han inte fick träffa alla...!

När jag var liten så var jag alltid så avundsjuk på dom som hade en morfar. Jag hade också mina idéer om att skaffa mig en ny morfar som dom gör i filmen 'kan du vissla Johanna?'

Mormor har levt själv efter hans bortgång, vi har frågat henne om hon inte ska ta och skaffa sig nått sällskap men hon svarar alltid att det inte finns ingen som är så bra som morfar va, så då får det va...

Jag ska säga att jag saknar min farfar också som dog feb 2006 och jag sörjer honom också, men honom lärde jag att känna så det är på ett annat sätt.

 Morfar och jag i mars -85, jag är 3 mån.

Eftersom jag har blivit så blödig efter jag fick barn så sitter jag här och lipar....haha och igår lipade jag när jag läste en töntig artikel i aftonbladet söndagsbilaga om några killar som tatuerade...jättesorgligt...NOT!
cry baby de e ja de...