Efter jag hade gått två veckor över tiden så var jag väldigt less och hade inte kännt några som helst värkar. förutom då vi åkte bil, undrar hur många mil vi körde egentligen dom veckorna? =)

Vi blev då på söndagen 16maj inställda på att imorgon blir det igångsättning.

fast vi fattade nog det inte för vi var precis som vanligt jag hade inställningen att det blir inget barn utan jag är bara tjock....

men på natten till måndagen så började mina värkar sätta igång och vid 03.00 kunde jag inte sova längre utan gick och la mig vid tvn. Krille sov vidare han lyfte på ena ögat och mumlade nånting i stil med att 'räkna hur många och hojta om de blir nå zzzzz'

morgonen kom och Krille åkte inte till jobbet utan vi fortsatte som om inget hade hänt.

vid 9tiden ringde jag till mvc och hörde mig för och hon sa direkt att vi skulle åka upp till förlossningen.

nu kändes det som att det kunde hända nått. Vi sa också att det kanske är bäst om vi packar en väska OM de nu blir så att vi får stanna kvar....

Väl uppe på sjukhuset så tar dom ctg och allt såg bra ut sen fick jag komma in till en doktor som skulle kolla om jag hade öppnat mig.

Han var hårdhänt och nonchalant (kan iofs bero på att jag va lite spänd och hade ont?!) han säger att jag är öppen 3cm.

JIPPIE vi slipper åka hem!!!

11.50 tar dom hinnan och då börjar det på allvar. Från att ha en värk och kunna vila emellan så känns det som att man har konstant ont.

Vi hade packat ner tidningar och godis och tänkte att man måste ju ha nått att göra mellan värkarna....right...

Jag hoppade ner i badet och andades lustgas, thank god för lustgas!!!

kl 15 bad jag om att få allt dom har i smärtlindring och epidural var det jag fick.

Jag har hört om dom som fått det och som sedan inte kännt ett dugg. Jag längtade dit för nu var jag i en dimma jag tog ingen paus med lustgasen utan andades den hela tiden. Blev förbannad om nån försökte komma nära den...

sen kom min ängel (inte Elias ) narkosläkaren!!!  Han steriliserade min rygg med nått svalt och jag lovprisade honom och ville att han skulle fortsätta stryka det svalkande medlet....men de gjorde han förståss inte utan stack mig istället med en nål (den kändes som en fis i jämförelse)

sedan kom inte lättnaden som jag hade föreställt mig utan EDA tog bara av toppen av smärtan.

Krille sa iaf att jag kom tillbaks ner på jorden...

17.30 började krystvärkarna och då jävlar är jag med...

det gjorde typ inget ont under dom utan det var bara skönt att känna att nu är jag med och hjälper till.

18.39 kommer då vårat lilla mirakel ut och han meddelade högt och tydligt att nu är jag här!

Jag låg där och försökte hålla i en hal och slemmig liten bebis.

Det blev så konkret...jag var inte tjock och det var ingen alien! =)
en stor kille blev det 4280g och 55lång

Så långt så är allt bra men nu upptäcker dom att jag fortsätter att blöda så barnmorskan lägger sig på min mage för att kolla samtidigt som en annan håller på att sy ihop mig...
Det kommer in läkare, dom är och töjer och sliter....man vill ju helst va ifred i dom regionerna efter en födsel!
Jag fattar ju varför dom gjorde det men det gjorde fan ondare än själva förlossningen!

Det slutar med att vi blir inlagda på BB iställer för hotellet pga mitt låga blodtryck och yrsel. Jag fick åka rullstol för första gången =) då är kl 1.10 när vi blir alldeles själva med vår lilla son.
Jag låg vaken mest hela natten medans mina pojkar sov som en stock.

Med Elias kom den verkliga meningen med livet och mitt hjärta flödar över av kärlek till honom. Jag kan just nu inte förstå hur vi ska kunna skaffa några fler barn som man kan älska lika mycket?!
fast jag vart som sugen nu när jag tänker efter....hahaha =)

Frukost: filtallrik med melon och kokos, kokt ägg
Lunch: 2 stekta ägg, bacon i ugn
återigen en näve nachochips (fan jag måste låta bli!!)
Middag: 2 hamburgare (utan bröd) coleslaw, paprika och chilibearnaise.

Mitt älskade lilla hjärta